Kanske är dags..

Kanske är dags att försöka ta sig i kragen, dra upp sig själv ur leran och börja andas igen.
Jag vet att jag gjorde något som jag aldrig tidigare gjort när jag låg inlagd på sjukhuset den fjärde omgången. Jag gav upp. Jag famlade efter någon liten låga inom mig som fortfarande brann med hopp och lite styrka och hittade... ingenting. Det var helt tomt. Det var mörker. Och det var jättehemskt.
Så sedan jag kom hem finns den där känslan av total hopplöshet kvar. Men det börjar bli bättre nu. Jag har gjort lite ändringar i mitt liv. För när man tror att man aldrig ska bli bra så börjar man katogarisera sitt liv och analysera relationer man har till folk. Vilka är viktiga, vilka finns där för en, vilka älskar man och så vidare. Nu i efterhand kan jag tycka att det är nyttigt, men shit vilket helvete det är när man ligger där i sin sjukhussäng och inte har fått behålla någon mat på ca en vecka. Man har ett näringsdropp och ett värkmedicin dropp som svider i armen och man orkar knappt lyfta upp huvudet från kudden. Man är rädd, trött, utmattad, uppgiven och totalt nere i något ändlöst mörker. Och mitt i allt ska man försöka bringa ordning i de relationer man har till folk. Kanske inte bästa stunden att göra det på, men det går inte att hejda.

Men nu börjar saker och ting lugna ner sig igen. Jag fick ett sjukintyg där det står att det inte är säkert att jag kommer få tillbaka min arbetsförmåga någonsin och att min sjukdomsbild är jättekomplicerad och att det kommer ta lång tid att utreda och hitta någon medicinering som fungerar. Jag vet ju att det är så, men jag blir ändå otroligt ledsen när jag läser det. Att se det så där svart på vitt. För jag har hela tiden tankar om att jag vill tillbaka till skolan och jag har så mycket att ge. Men egentligen har jag väl inte mycket alls att komma med när jag knappt orkar gå och slänga soporna själv. Det är lätt att lura sig själv.

Men jag har bra folk omkring mig. Jag är så otroligt glad för det. Jag har folk att ringa när jag inte orkar ta mig ur soffan. Folk som kommer och sitter hos mig och godtar mig för den jag är. Människor som ställer upp och som jag kan vara hos när jag inte orkar med mig själv. Det är verkligen något att vara tacksam över. Och jag är så otroligt rädd om er! Ni vet vilka ni är. Ni gör mitt liv värt att leva <3

Sjukintyg

Tänk att man kan bli så jävla ledsen över ett enda litet sjukintyg... :(

Livet utanför murarna

Det tar ett tag att vänja sig vid att man faktiskt är fri från sjukan när man varit inne till och från i sex veckor. Man tänker fortfarande mycket på det och på hur sjuk man faktiskt varit. Tar nog ett tag att komma tillbaka från allt när det gäller den känslomässiga biten. Att jag idag kan äta pomme, daim och dricka must görs nästan med tårar i ögonen för man är så otroligt glad! Jag trodde verkligen att mitt liv skulle bestå av att äta barnmat och dricka proteindrinkar. Visst är det fortfarande mycket som jag inte kan göra, men bara det att gå ute på trottoaren och andas in luft och sitta framför sin dator i sin egen lägenhet är lycka.

Min jul var också bra. Bortsett från lite missförstånd här och där. Julmaten var amazing, Sandra hade gjort ett jättefint jobb. Och jag och Cornelia hade jättemysigt. Satt och mös i soffan och lekte lite på hennes rum. Hon är verkligen en supergullig unge! :) DK hade gjort kladdkaka åt mig som jag föråt mig på.
Livet börjar kännas helt ok. Jag är påväg tillbaka och det går åt rätt håll. Min kortisondos är jättehög just nu så snart kommer Chewbecca tillbaka. Men jag vet ju att det bara är tillfälligt så man får vara glad ändå. Huvudsaken är att jag kan äta. Hade till och med tvättstugan själv igår och sprang i trappor! Det är också värt att fira :D Och i mellandagarna SKA jag fika med bästaste Maria från skolan och så är det bara. Alldeles för länge sedan och jag saknar henne verkligen.
Nyåret firas med finaste Niklas så jag hoppas verkligen att jag kommer må bra då. Har ju till och med köpt en klänning till min kraftigt nerbantade kropp. Eller ofrivilligt nerbantade kropp kanske man ska skriva. Men det ska bli mysigt i vilket fall som helst.

Nu kommer Catti snart hit så jag ska gå och köpa lite fika tänkte jag. Hör ni det, jag ska GÅ och handla och det är inga problem! :) Länge lever kortison.
Over and out

Han hittade nåt!

Jaha resan har varit lång och än är det långt ifrån över. Men när jag var hos min älskade reumatolog idag så hittade han ett svar på ett prov som alla andra läkare missat där man tydligt kunde se att jag har en inflammation i tarmarna. Normalvärdet låg på 15 och jag hade över 60 så det visade sig vara en kraftig inflammation. Saken är den att det här provsvaret har legat synligt i ca en vecka och ingen läkare i norrköping har sett det!
Så när jag äntligen fick veta att det fanns något som de hittat så började jag gråta. Jag satt hos min reumatolog och grät en skvätt och tackade så mycket över att han hittat nåt. Över att det äntligen fanns något att gå på.
Han började ringa runt till röntgen så att jag skulle få göra magnetröntgen av tarmarna och även någon special röntgen där man ser alla kärl. Han sa att jag antagligen har något som kallas SLE-kolit och det är när den reumatiska sjukdomen ger sig på magen. Fast att det är så pass ovanligt att bara själva begreppet finns, det finns knappt någon information om det. Jag sa att det var helt okej om de ville forska på mig så länge jag blev frisk.

Kortisondosen är höjd och jag har fått behålla mat i två dagar.
Röntgen kunde inte ta emot mig förrän efter jul, men det känns hoppfullt ändå. För nu VET dem att det är tarmarna. Nu finns det något att utreda. Jag känner mig så lättad :) Visst kommer jag antagligen fortsätta ha ont och kräkas lite då och då, men det kan jag stå ut med. Idag åt jag en Daim. Det var så otroligt gott! Första chokladen på över 6 veckor. Jag har dock bara legat i Niklas soffa och sovit i två dagar, men det har varit otroligt skönt att inte va ensam när man har så ont. Kanske är man påväg tillbaka? Visst kommer det bli mycket med nya cellgifter och sen reningen av blodet en gång i månaden. Men det kan jag ta. Bara jag slipper kräkas. Ge mig Burger King och Pizza hut!! :)

Over and out!

Andas..

Har ni någon gång varit med om att ni har dykt och sedan missbedömt avståndet till ytan? Hur man håller andan och nästan får lite panik över att man tror att man ska kunna få fylla sina lungor med luft tidigare än vad som är möjligt. Där är jag. Under ytan och ingen aning om hur långt det är tills att jag kan få fylla mina lungor igen.
När man har kräkts i fem veckor och ingen läkare kan säga varför och man utsätts för alla möjliga tester hela tiden så tappar man livsgnistan. Man glömmer att beräkna avståndet till ytan. Man slutar tro att det ens finns någon yta. 3 gastroskopier är gjorda och nästa vecka blir det koloskopi och biospier på mina vaskuliter på fötterna. Det blir magnetröntgen och så ska jag svälja nån kamera också.

Det har pratats om att sätta in en CVK som är en central venkateter som sitter i halsen där jag kan få näringsdropp hemma. En distrikssköterska kommer hem till en och fixar det. Det har också varit tal om att operera in en sond i näsan så jag kan sondmatas hemma. Då blir man verkligen ledsen. För om de pratar om det så känns det som om de gett upp på att kunna hitta varför jag inte får behålla nån mat vissa dagar.
Då sjunker man ännu mer och ytan blir mer och mer en myt som ens föräldrar berättade om när du var liten.

Nu har jag fått permission och varit hemma i en dag utan att kräkas. Men det har jag varit förut också och det har alltid slutat med att jag hamnat på sjukhus igen. Denna gång är jag dock utskriven från kirurgavdelningen och ska läggas in på medicinavdelningen istället. Så jag kommer antagligen inte få eget rum längre :(
Det har diskuteras om att det kan vara min SLE som satt sig i magen och förstör nerverna så jag har fått nervstimulerande medicin med mig hem. Ska se om den hjälper.

Så just nu är jag väldigt nära botten, dit solstrålarna inte når och där havets mest otäcka och mörka monster bor. Där ytan är en legend och jag nästan glömt bort hur det är att vara en av er.

Bakslag nummer 2

Igår började jag kräkas igen. Blev inte lika rädd denna gång, men det är så otroligt irriterande att aldrig kunna få behålla nån mat. Blir ju lika svag som Agda 102 år efter en brottningsmatch. Så lilljulen blev inställd och det var bara att intaga sängläge. Denna gång fick jag upp blod också, men hoppas ändå att jag ska få hålla mig hemma och inte hamna på sjukan igen. För jag orkar inte dit igen alltså :( Hittills har ju febern skött sig och lämnat mig ifred iaf och det är ju nåt vi kan fira lite. Hade en helt ok natt i alla fall. Spelade lite world of warcraft och kunde släppa magontet ett tag i alla fall. Ibland är det lätt att distrahera hjärnan. Inget uppmuntrande eller glädjande inlägg denna gång heller, men jag är så trött :(

The real thing

Fick återfall igår och började kräkas upp allt jag åt igen. Genast kom paniken över mig och jag såg framför mig hur jag var påväg till akuten för fjärde gången och att de skulle sondmata mig igen. Den tiden då jag inte fått behålla något på fem dagar och började hallucinera med hög feber och fick gå med dropp hela tiden kom tillbaka och jag blev vettskrämd. Så otroligt liten och svag jag kände mig. Jag kräktes och fick panik. Men som det ser ut just nu så var det bara ett bakslag för idag har jag inte kräkts. Visst har jag hållt mig i soffan hela dagen och tittat på TV och lyssnat på musik, men lyckades faktiskt ta disken. Det var helt underbart att kunna stå raklång upp igen och diska min smutsiga, stinkande disk.

Världens bästa har köpt protein drinkar till mig som innehåller 400 kalorier styck så jag inte ska gå ner mer i vikt. Har gått ner 5kg den här tiden jag varit sjuk och det syns verkligen. Väger 57 kg nu och har inte lyckats gå upp nåt än. Jag väntar på att jag ska bli bättre. Väntar till den dagen då jag faktiskt kommer lyckas behålla fast föda igen. Tiden går så sakta. Min reumatism och SLE har aldrig fått mig att ge upp hoppet, men den här pärsen var nära att få mig att verkligen ge upp. Har nog aldrig varit så sjuk och eländig i hela mitt liv.

Jag mötte en kvinna på sjukhuset senast jag låg inne. Hon och jag kom att dela sal två gånger då avdelningen jag låg på var överbelagd. Hon hade fel på sin bukspottskörtel och  var rätt dålig. Hon berättade att hon tog hand om sin make som fått en stroke och som inte klarade sig själv. Och att det var så tufft nu när hon också var sjuk och maken hade flyttats till ett korttidsboende. Men herregud, sa jag, du ser inte ut att vara särskilt gammal! Kvinnan svarade vemodigt att hon gick i pension förra året och att hon och hennes make haft stora planer inför sin pension. Hon berättade hur han hade målat upp en fantastisk bild av hur de skulle ha det. De skulle sova länge på mornarna, gå långa promenader och köpa sig en båt. Sen går han och får en stroke och blir förlamad. Det fick mig verkligen att tänka. Lev i nuet och värdesätt varje ögonblick om ni kan. Och om ni har er hälsa, var glada! Jag skulle ge allt för att få må bra igen. För att få bli frisk.

Imorgon kanske jag ska försöka äta lite potatis och se hur det går. Får ta lite värktabletter innan så kanske jag beskar med. Ska fira lilljul imorgon så måste ju må så bra som möjligt tycker jag :) Tack för att ni orkade läsa mitt svammel!

Over and Out
/C

Herre min gud

Alltså det finns så mycket att skriva att jag absolut och hur lätt som helst skulle kunna slänga ihop en jäkla novell på en pisskvart :P
Men jag ska försöka begränsa mig. Jaha då är man utskriven för tredje gången och har en massa mediciner och dietlistor och skumma grejer med sig hem. Jag har med mig nya erfarenheter också! Ja för fan, jag är nu två gastroskopier rikare och magsmärtor i mängder har jag fått uppleva. Det är tur att värktabletter finns och faktiskt fungerar.

Angående gastroskopin så är det bökigt och jobbigt och av någon anledning envisas läkaren med att prata med en när man ligger där och försöker anstränga sig för att fortsätta andas. Ungefär som man uppfattar ett enda ord som denna vitklädda människa säger då liksom. Nej man kommer knappt ihåg någonting efteråt och då tog jag inget lugnande eller bedövningsmedel. Man är bara så jävla fokuserad på att fortsätta andas och stå ut att man blockerar ut allt. Så det är inget jag kan rekommendera, men inte heller något som man dör av. Jag hade ju inte magsår iaf, utan har bråck på övre magmunnen, inflammation i matstrupen och magsäcken. Så varje gång man käkar är det som om man råkade röra ner lite frätande svavelsyra i maten. Bara av misstag sådär.

Återhämtningen kommer ta tid och det har inte läkt klart än så nu ska jag äta var tredje timme och man får bara äta lite. Men på min dietlista står det klart och tydligt "OSTKAKA OCH TUNNA PANNKAKOR MED SYLT". Jag blir så glad! :) Men nu är jag iaf hemma igen och denna gång hoppas jag att jag ska få stanna hemma och inte läggas in en fjärde gång. Tack alla ni som ställt upp, hälsat på och funnits där. Ni är bäst och jag hade inte klarat mig utan er. Ni vet vilka ni är <3

En brinnande vetekudde kommer lastad

Då har man gått och blivit sjuk igen. Men denna gång är den magkatarr. Började med att jag bara låg och sov en hel dag och inte ville äta nåt. Sen eskalerade det till att jag inte kunde äta nåt överhuvudtaget för jag fick sååå ont efteråt. Hann gå på en föreläsning och då drack jag lite te och sen satt jag och tjurade över hur äckligt det var och sen fick jag jätteont i magen igen. Av te. Underbara Maria bjöd hem mig på mat och det var så gott att jag iaf åt upp, men efteråt fick jag gå hem och lägga mig i sängen och tjura. Det är mycket tjura här.

Vetekudden var inte hemma, för det kan vara skönt att värma den i micron och sen ha den på magen. Men jag fick hem den igår som tur är. Det vart genast lite bättre. Men sen när jag skulle värma den för typ tionde gången så började den brinna! Alltså det luktade AS i hela köket och bara rök om hela kudden. Så jag fick hälla massa vatten på den och sen smög jag omkring och väntade på att brandalarmet skulle gå av, men det verkar inte fungera. Så nu har jag grillat min vetekudde och måste köpa en ny :(


Idag har jag inte kunnat äta heller och igår åt jag en risifrutti. Bra bantningsmetod antar jag, men inget jag kan rekommendera. Men nu äter jag omeprazol iaf och kanske kommer jag bli bättre snart så jag kan gå te skolan och kanske umgås med Catti i helgen <3.
Det var allt. Over and out.
/C

U.S

Jaha då har man inget kul att skriva i sin blogg som vanligt då. Bara massa tråkigt som händer nu för tiden känns det som. Men have no fear dear readers, det finns alltid något att skratta åt.

Kom till universitetssjukhuset i Linköping idag vid halv tio. Då var det meningen att jag skulle få mitt dropp och det ska ta 30 minuter. Men först var jag nära att svimma i bilen till linköping och när vi väl kom fram så mådde jag så dåligt att jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Så jag fick gå och lägga mig och så kom en läkare ner från avdelning 128 där reuma avdelningen är. De ville inte ge mig mitt dropp innan de tagit en massa prover eftersom det är cellgift som jag får och om jag är påväg att bli sjuk så ökar droppet min infektionsrisk. Så de satte en nål i armen och så fick jag visa alla vaskuliter. Kände mig som värsta monkey in a cage. Sen när de tagit alla prover och grejer så skulle vi vänta i ca en timme på svaren. Jag somnade direkt och låg och sov när min alldeles egna läkare glider in! Han hade varit i USA sist jag ringde så jag blev jätte förvånad.
Det första jag säger lite sömndrucket är: "jag trodde du var i Amerika och festade". Han log lite snällt. Han är typ van vid mig. Äntligen. Sen börjar vi diskutera alla nya symtom och medicinering och det visar sig att min snabb sänka (alltså det som visar om man har några infektioner i kroppen) var rätt hög. Men vi skulle ta droppet ändå. Sen skulle vi ta mer prover för att kolla om jag har gikt eftersom mina fötter svullnar upp så dant.
Jag bara stirrade på honom.
"Gikt eller? Är det inte bara fyllon som får det?" utbrister jag efter ca 10 sekunders tystnad.
Thomas skrattar lite artigt och förklarar att man förut kallade det för portvinstå för att det var vanligt bland folk som levde gott. Alltså åt mycket fett och drack massa sprit. Men att det kan drabba vem som helst om man har gener för det. Jag vart lite stolt över att jag fick honom till att säga "så det är inte bara fyllon som får det".
- Haha du sa fyllo! var jag tvungen att påpeka.

Sen somnade jag igen när jag fick mitt dropp. Sen kom Thomas på en jättebra ide att jag skulle gå till hudmottagningen och få ett stort köttstycke av mitt ben bortslitet av nån galen dermatolog. Eller ja, jag överdriver kanske lite. Det kallas biopsi och det tar bort en bit av min hud+kött och skickar iväg för undersökning. De skulle alltså ta bort en vaskulit på mig och skicka på prov. Så den galna läkaren de skickade in hette Marie och hon hade en jättestor köttyxa och en spruta lika stor som en termos med sig... eller nee men bedövningssprutan gjorde skitont. Marie använde typ något som såg ut som en penna för att skära bort vaskuliten och det gick fort. Men efteråt har jag ont och tycker lite synd om mig själv. Men jag har Loka Päron :) Å så får jag inte bada på över 3 veckor. Bara duscha. Och jag som badar varje dag :(( Men i vilket fall som helst så är dagen över och imorgon ska jag spela rollspel med grabbarna som får mig på bra humör igen in no time! :)
/C

Vaskulit, vaskulit woo oh oh (tänk Satellit melodin)

Fick för mig att googla på vaskulibilder häromdagen. Tänkte se hur mina såg ut om man jämförde med andra. Och fy fan vilka vidriga vaskuliter det finns! Stora öppna gapande köttsår! Tur att mina bara är blödningar innanför huden liksom. Så jag har kommit fram till att mina vaskuliter är gulliga. Allt är relativt. Känns ju skönt att veta att man har "snygga" vaskuliter. Eller nåt.

Annars har jag varit hemma hela veckan och vilat upp fötterna. Jävligt segt att vara rastlös och ha massa energi, fast man vet att man inte får röra på sig för mycket. Det är då man saknar wow :(  Var hos pappa igår och drack lite glögg. Var skönt att umgås lite och glöggen var mkt god :)

Anyways, nu ska jag och mina snygga vaskuliter inta soffläge och spela lite TV spel :)

/C

Sjukare än en frisk person.

Mycket gnäll blir det i min blogg. Men det är lite därför jag har den. För att gnälla av mig så kanske jag är lite roligare att vara kring, då jag inte behöver gnälla så mycket. Iaf inbillar jag mig själv det ;)

Fredagen slutade i ett akut besök hos en läkare som vara gullig nog att låna ut en rullstol till mig då jag inte kunde gå överhuvudtaget. Jag lyckades (tack vare Maria och hennes ängel till flickvän) att lämna in tentan i tid. Tentan är dock skriven då jag var antingen hög på painmeds, påverkad av smärta eller en eller annan energidryck för mycket. Så jag utgår från att jag kommer få göra omtenta. Men hey, least I had something to turn in.


Mellan fredag till lördag kom största vaskuliten jag haft hittills. Stor som en tiokrona. Så låg mest och grät och skrek "jag vill ha knark" till alla. Var helt väck i skallen av smärtan. Ibland undrar jag hur fan man ska orka med sånt här. Har ju hög kortisondos igen och det här är första gången som det inte hjälper. Ska ringa reumatologen imorgon och skrika lite så kanske jag får lite uppmärksamhet.

Missade halloweenfesten jag sett fram så jävla mycket mot! Kunde inte heller fira att tentan var inlämnad. Sug säger jag bara.
Men så fort jag kan gå igen så är det bara att ta nya tag :) Ny kurs i skolan och allt nu ju! Den här kursen gillade jag skarpt när jag pluggade i Öret, så hoppas den är lika bra här. Over and out!
/C

En reumatikers dagbok - Ögonmigrän och konsten att lufta sin egen cykel

04:33- Undrar vad det var som väckte mig. Ser mig omrking i ett kolsvart rum och hör något som låter som en mycket liten motorsåg. Kommer på att jag är kattvakt (åt mina egna katter) när Martin är i Göteborg för att hjälpa sin bror att renovera hallen (läs att dom dricker öl och bastar). Ägaren till den lilla motorsågen är Aeon som fått för sig att han ska gå ut, så han står 1 cm från mitt nylle och spinner som en galning. Jag ignorerar honom tills han börjar yla som en hund med en kromosom förmycket. Då knuffar jag ner honom från sängen.

06:03- Tittar irriterad på mobilen för att se vad klockan är. Har inte lyckats somna om än. On the upside har jag inte så ont i kroppen. Jag chansar och lyckas ta mig till toaletten på rekordfart. Fastnar inte ens sittandes och svärandes på toastolen som jag brukar.

08:45- Tittar panikslaget på mobilen. Jaha då ska jag va i skolan om en kvart då.. Jag sätter mig upp och stirrar mig själv i spegeln. Halva synfältet är borta och det bara flimrar för ögonen. Great! Ögonmigränen har slagit till! Ja varför inte? Är man bra i kroppen en dag kan man ju få nåt annat. En kan ju inte gå omkring och må bra. Hur skulle det se ut? Slänger på mig mina kläder, borstar tänder och försöker göra detta med stängda ögon. Det resulterar i att jag nästan trampar ner Tasso och slår armbågen i garderobsdörren som Aeon (!!) öppnat.

08:50- Ringer Jeanette i gruppen och förklarar att det kommer ta ett tag för mig att cykla till skolan då jag knappt ser vad jag gör. Rullar fram och blinkar femhundra gånger i sekunden. Funderar på exakt hur stor trafikfara jag egentligen är när jag knappt ser nåt och när jag i vanliga fall inte har någon balans what so ever.

09:15- Framme i skolan där vi ska öva på redovisningen vi ska ha om en timme. Yey! Jag ser knappt vad fan jag skrivit på mitt papper fast jag använt mig att 18 i teckensnitt. Halva meningen försvinner hela tiden. Känner  på mig att det jag ska prata om kommer bli en katastrof.

10:00- Äntligen framme i klassrummet vi ska vara i. Då börjar huvudvärken och illamåendet komma smygandes. Och självklart går då brandalarmet!! Vi får gå ut igen och ställa oss utanför. Kan nåt mer gå fel nu?

12:07- Påväg hem och riktigt tjurig. Redovisningen gick bra iaf när vi äntligen fick komma in i salen igen. Alla andra i min grupp var så bra att det inte märktes att jag inte sa allt jag skulle. Jag menar, hur ska de andra i klassen veta vad jag ska säga? :P

13.00-16.00- Soover.

16:15- Ger katterna mat och beger mig hemmåt. När jag kommer ut känner jag att jag inte har nån luft i bakdäcket på cykeln. Med bultande huvudvärk och hår som står åt alla håll svänger jag in på cykelmojen som ligger i Ljura. Sen parkerar jag lite snyggt och försöker få bort den där svarta plasthatten som sitter på ventilen. Först går det inte alls, men efter ett tag går det att skruva. Triumferande över att jag lyckades börjar jag vissla för mig själv medan jag skruvar... och när jag sen drar uppåt har jag fått med hela ventilen! Så med ett pys går all luft ur mitt bakdäck. Först står jag bara där och stirrar och sen ställer jag cykeln och går hem.

16:32- Äter pannkakor och undrar om det är mitt straff för att jag inte har nån ledvärk en dag. Att allt annat ska gå emot mig. Tycker lite synd om mig själv. Tappar sylt på mina mjukisbyxor och tjurar ihop ännu mer.

En reumatikers dagbok - Problematiken med att få ut en spindel ur lägenheten

10:33- Öppnar ögonen och inser att jag sovit för länge och att jag somnade om när klockan ringde vid sju så jag tog inte mina mediciner när jag skulle. Händerna känns som om någon fet unge kört över dem med en trehjuling. Jag vänder på mig och suckar och ... stirrar rakt in i ögonen på en GIGANTISK spindel! Ja alltså jag ser väl inte ögonen, men eftersom en spindel har massa ögon (tror jag??) så lär jag ha tittat in i något av dem.

10:35- Rusar ut i hallen. Fötterna hänger inte riktigt med så när jag skriver rusar så kan ni läsa det som raglar. Väl där ute funderar jag på varför jag sprang ut till hallen och inte till köket som är det rum jag måste ta mig till. Kommer på att spindeln kanske kommer hinna krypa iväg om jag inte skyndar mig på och då kommer jag tro att den överallt i hela lägenheten sen. Typ om jag går och lägger mig igen så är spindeln i sängen, sätter jag mig i soffan så kommer jag bli facerapad av en hårig och gigantisk best och om jag ska öppna skafferiet så har spindeln såklart tagit sig in i brödpåsen och håller på och sprider konstiga sjukdomar och lägger fem miljoner ägg.

10:37- Ute i köket och letar efter ett glas som inte väger 543 kg som mina ömma handleder orkar hålla uppe. Får tag i en liten pringlesburk och skriker "score!!" för mig själv ute i köket. Försöker skylla att jag pratar med mig själv på att jag tar värktabletter och kommer på att jag inte tagit nån än.. hm.. vi sparar det till ett annat inlägg.

10:40- Smyger (läs ramlar omkring för det är inte smart att böja på knäna när de inte orkar hålla ens vikt uppe) ut i rummet igen och spanar bort mot väggen där spindeln satt. Och Sture (ja han heter Sture nu och med tanke på hur stor han är skulle han behöva ett eget postnummer) sitter kvar!

10:42- Närmar mig långsamt och med grace och sätter pringlesburken över stället där han sitter. Sen får jag syn på mitt program över Psykiatrisk vecka som jag tar och sätter för hålet i pringlesburken. Sture är fångad!

10:44- Står och funderar på om jag kan släppa ut Sture i trappen lite snabbt bara så ingen granne hinner se mig. För då slipper jag ta på mig byxor. Känner inte riktigt att knäna och händerna orkar med det just nu. Ryggen börjar bete sig tjurigt också och jag funderar på om den imaginary feta ungen har varit och kört med trehjulingen där också. Det lär ju inte vara nån granne ute så här dags på en söndag. Och min sov t-shirt går ju nästan ner till knäna. Latheten vinner.

10:48-Har tagit mig ut i hallen med Sture och kastar snabbt upp dörren och tar bort psykiatriska veckan programmet och slänger ut honom i trappen och rusar sen tillbaka in i lägenheten. Jag gör ingen omskrivning här för jag var jääkligt snabb i vändningarna! Highfivar mig själv och går tillbaka till sängen för att sova.

En reumatikers dagbok - En typisk morgon

07:00 - Klockan ringer. Öppnar ögonen och försöker lyfta armarna. Ont som faaan. Tittar längtande bort mot kortisontabletterna och panodilen som står på databordet. Om jag bara hade varit en jedi. Då hade jag kunnat få medicinen att komma till mig. Vänder på mig och försöker undvika att känna efter hur ont jag har i fötterna.

07:15- Kissnödig. Så jävla onödigt! Då måste jag ju sätta ner fötterna i golvet :( Sätter mig sakta upp och svär lite för mig själv. Sen tar jag sats och ställer mig upp. Vinglar lite och släpar mig mot toaletten. Går ungefär som Ringaren i Notre dame. Känner mig extremt het där jag svärandes kommer in på badrummet. När jag sätter mig toan undrar jag hur fan jag ska komma upp igen.

07:30 - Medicinen tagen. Står i köket och försöker få upp min tetra med blåbärssoppa. Helt jävla omöjligt! Jag skruvar och skruvar och handleden tjurar ihop totalt. Fortsätter svära över hur de som gjort förpackningen är helt dumma i skallen medan jag besviket ställer in blåbärssoppan i kylen igen. Får tag i en Loka päron som helt plötsligt bestämt sig för att väga 67 kg och lägger ner den i väskan.

07:45- Vad är det för vits att ge en reumatiker hiss skräck? Är inte det lite ironiskt? Varje steg känns som om fötterna är ikörda i skor som är sju storlekar för små. Men åker jag hiss istället? Nee, det är ju onödigt -.-
Försöker gå med lätta steg över grusplanen på bakgården för att komma fram till min cykel. Inbillar mig att jag graciöst glider fram över stenarna, när jag i själva verket stapplar omkring som en blind nittioårig gubbe. Låser upp cykeln och ber en tyst bön om att jag kommer kunna hålla mig kvar den halva sekunden innan jag sätter mig på sadeln. Graciöst svingar jag mig upp på cykeln (nej så är det nog inte) och sätter kurs mot skolan.

08:00- Tittar tjurigt på den stirrande gubben i Västgötebacken som undrar vad det är för väsande ljud jag utstöter medan jag försöker hålla mig kvar på cykeln. Funderar på om det är syrebristen som gör att jag inte kan andas eller om det är min dåliga kondis. Går besviket av cykeln och leder den resten av vägen och försöker att väsa mindre när jag andas. Låter verkligen konstigt. Inget coolt väsande som typ Darth Vader. Snarare som någon som har kol.

08:11 - Kliver in i skolan och tackar gudarna för att vi har akademisk kvart. Hoppas inte att nån ser att jag går som Zorg i femte elementet. Går med små steg för att inte halta och det tar ca 5 minuter att gå sju meter fram till föreläsningssalen. Sen kan jag inte låta bli att bli lite stolt över mig själv. Jag vann kriget denna morgon också! :)

Omberg

Haft en jättebra helg faktiskt. Trots att man varit rätt sliten sen jag kom ut från sjukan. När jag var på US i onsdags och fick mitt nya cellgift så passade jag på och ta en kortisonspruta i mittenknogen på höger hand. Jag hade av nån anledning förträngt hur ont de sprutorna gör efteråt. Jag tror att det är för att jag är så stolt över att inte vara nålrädd längre att jag känner mig skitcool när jag slänger fram handen och säger lite nonchalant "nu kör vi". Och att jag inte ens rycker till när nålen går in i leden längre. Iskall är jag. Och trögare än trögheten själv. För efteråt när vi var påväg hem och bedövningen släppte så kändes det som om handen skulle brinna upp. Så nästa gång det blir snack om kortisonsprutor ska jag springa åt motsatt håll! Lession learned.

Lördagen var jag i Omberg och besökte Alvastra kloster och Ellen Keys stand. Bästa dagen på länge! Var så jäkla fint. Och jag som hatar skogen i vanliga fall. Kände mig inte ens anfallen av insekter när jag gick ner i Alvastra klosters små rum. Hade jag sett en tvestjärt hade jag nog sprungit dock. Men eftersom vi var på helig  mark och tvestjärtar är spawn of satan så kunde jag känna mig rätt säker :P

Har varit rätt dålig idag och vid ett tiden fick Birgitta köra mig till sjukan. Kunde inte cykla dit själv tyvärr. Men det kommer ta ca 3 månader för min nya medicin att fungera så det är bara och bita ihop.
För visst sätan kommer det bli bättre. Jag bara oozar optimism. För en gångs skull ;) Veckan blir full av plugg och skola som vanligt och sen i helgen är det rollspel som gäller! Lägger ut lite bilder från lördagen.

BB
/C

Personlig utveckling

Jag trodde att personlig utveckling var något som bara skedde utan att man uppmärksammade det. Helt plötsligt hade man plötsligt blivit erfaren och vis. Inte att man skulle dras genom nån sorts process av blod, svett och tårar. Visst välkomnar jag det, men samtidigt är det så otroligt känslosamt ibland. Jag känner verkligen att jag bara efter denna korta tid med min grupp har växt som person. Att jag idag (trots många protester och tårar) tog mig till skolan ser jag som en jättestor grej. När jag vaknade var mina fötter jättesvullna och jag kunde knappt gå. Jag hade ont i ryggen och klarade inte av att sätta upp håret för jag hade för ont i fingrarna. Men jag gick ändå och övervann smärtan! Ibland blir jag så stolt :) Man klarar alltid mer än vad man tror.

Och en påminnelse till mig själv: Tårar helar!
Haft en jättebra dag i skolan och lunchsällskapet var kanon! ;)
Visst, jag har en låååång väg att gå men det är skönt att kunna se ljuset i tunneln.
Att acceptera den man är med sjukdomar, kortison, ett krossat hjärta, en mycket nära relation med sin dator, osäkerhet inför framtiden, avsky inför matlagning, väldigt "speciell humor" och jättemycket bra folk och resurser omkring sig är jätteviktigt för mig! And I am getting there :) HOPE! Håll huvudet högt och bli glad för det lilla. Idag såg jag Yoda IRL. Värsta grejen ju :D
/C

You might win one battle
But know this:
I will win the fucking war!

From hell and back

En sak som jag tycker är konstig är att när man hamnar på sjukhus, oavsett om man lyckas sova eller inte, så laddar man batterierna. Både fysiskt och psykiskt. När man först kommer in så känner man sig som världens mest ensamma människa i hela världen och mår inte alls bra. Men sen börjar sms:en komma och folk skriver på FB och verkligen visar att de bryr sig och finns där. Det är den bästa känslan i hela världen. Jag har verkligen jättebra folk omkring mig och jag är så otroligt glad att ni finns <3
Har haft en rätt kass inställning på sista tiden, men nu känns det som om jag fått ny energi och mår rätt bra igen. Ska få ny medicin och nu kanske jag kan hänga med i skolan också! :) Måste säga att min grupp är väldigt tålmodig med mig (som aldrig är där).

Jag har ju känt rätt länge att jag skulle hamna på sjukan. Läkaren har ju ringt om mina dåliga provsvar och jag har fått mer och mer vaskuliter. Så jag spelade min sista raid i wow för ett tag sen och drack alkohol för sista gången på länge i lördags. Så en stressfri environment, lite mer litteraturläsning, lite nya ps3 spel och lite mer kortison så är jag snart på benen igen! :) Lite mer sena kvällar på skype också måste jag tillägga. Moar roliga youtube klipp! :D

Iaf sjukhusvistelsen gick rätt fort. Delade först rum med en äldre kvinna (hon var typ 100) som hade kol. Så hon hostade och spydde typ hela tiden. Sen fick hon svårt att andas och ringde på alarmklockan så folk kom springande med syrgas och grejer åt henne. Så jag sov inte en blund den natten. Nästa dag blev jag flyttad till ett rum med två andra patienter. Båda var män... och båda var njurpatienter. Den ena sprang omkring med en kateter hängandes eftter sig och jag visste inte riktigt vart jag skulle titta. Det fanns ju inga draperier liksom. Så jag hämtade manualen till en EKG maskin och satte mig och läste. Till Gösta (ja jag kalla honom det) och hans kateter hade lämnat rummet. Blev utskriven igår och varje gång man lämnar stället är man överlycklig! Jag sprang och pussade på löv och grejer (inga som fallit av träden dock) och tackade gud. Yess, så var det faktiskt. Sen åkte jag till Burger king och vräkte i mig diverse onyttigheter :D

Så ja. nu känns det mesta ok igen! :) Och i helgen blire rollspel med älskade gänget. Var länge sen nu!
Vi ses och hörs!
/Chew

Minus tio kilo senare...

Nu har jag äntligen gjort det! Jag är tillbaka till storlek small och jag mår så otroligt bra!
Har gått ner tio kilo! Från 73 till 63. På fyra månader. Nu är jag ingen wookie längre ;)
Och det är dags att gå ner i källaren och hämta upp mina gamla kläder som jag "växte" ur.
Sååå underbart att må bra igen. Kortison suger, men är nödvändigt ibland. Men nu har jag
en så låg dos att det inte påverkar mitt utseende! Happy times! :D

Våga vara annorlunda!

Jag är så trött på alla steriotyper. Vi är de vi är och alla är unika. Det är bara att vissa är så sjukt rädda för att sticka ut lite. Eller om någon faktiskt är lite annorlunda så måste vi kolla så att det är ok att faktiskt tycka om den personen ändå. Skulle det vara kul om alla hade samma åsikter? Samma kläder och typ samma frilla?

Våga mer och stå för den du är. Och om någon är annorlunda, acceptera den personen för den han/hon är. Work on it people! I sure as hell will :)

/Chew

Att våga hoppas

Jag är så sjukt feg när det gäller att gå och hoppas på nåt bra. Jag tror istället alltid det värsta bara för att inte bli besviken. Jag funderar på att ändra strategi för det blir så tråkigt i längden. Typ om man går i en affär och ser en snygg tröja och bara tänker "nej men den finns nog ändå inte i min storlek". Eller om man tänker gå en promenad och istället bara säger "nee det blir nog regn". Jag överdriver lite, men ni fattar nog vad jag menar. Jag ska nu istället bara utgå från att saker kommer bli bra och gå rätt och när de inte gör det så ska jag inte bli ledsen och besviken utan bara förvånad istället. Typ när man är ute och går fast himlen är kolsvart och så kommer regnet. Då blir jag liksom jätteöverraskad! Men på ett positivt sätt. Så jag tänker typ "oj vad regnet öser. Tur att jag är 17 km hemmifrån istället för 200".
Tror kanske jag kommer ha lite svårt med det här nya tankesättet, men jag ska göra ett ärligt försök. I'll get back to you om hur det lyckas :P

/Chew

Narcissistisk tråd

Jag blir så trött på att jag tror att jag har värsta bästa lösningen på saker och sen när måste man lita på andra människor för att det ska gå igenom! Vad fan liksom. Inget blir som jag vill nu för tiden.
Usch vilket whine inlägg detta blev, men så blir det ibland. Jag vill bara ha en lösning på saker och ting så jag kan bara leva igen. Och så har jag slut på Loka Päron :(

Idag fick jag avbryta raiden för att jag mådde så dåligt att jag var tvungen att gå och lägga mig i soffan. Så ont i magen alltså. Så då var hela eftermiddagen bortkastad. Nämnde jag att jag inte hade nån Loka Päron hemma btw? Och imorgon ska jag prova kläder inför lördag. Hoppas verkligen att jag mår bättre till dess.
Detta är min egotråd. Den handlar bara om mig. Detta är en narcissistisk tråd :P

Annars finns det inte så mycket att skriva. Har varit hemma hela dagen. Glömmer hela tiden bort att jag utgår från klocket nu och det ligger ju 305830693 mil från stan.. Jag önskar att jag kunde göra som jag vill och bara som jag vill. Ingen annan. Då skulle nog livet vara lite bättre (kanske). Jag har ju viss questionable smak när det gäller att ta smarta beslut ibland.
Hoppas nästa inlägg blir mindre svamligt och minde ego :) Sov gott!
/Chew

Sååå seg

Nu har jag haft en veckas upphåll från min blogg. Mycket har haft och göra med att jag varit lite krasslig så jag har varit på akut lungröntgen, vårdcentralen och på universitetssjukhuset i linköping. Så jag har inte riktigt haft ork till nåt. Men fick penicillin så i lördags var jag i Söderköping och festade lite grand. Känns skönt de dagar man kan ta till vara på sådär :)

I helgen blir det lite fest igen och måste bara säga att det inte blir augustifesten för vår del. Ska bli skönt att slippa den faktiskt. Ska väl ner på fredagen dock och gå på marknaden och se om man kan köpa nåt som faller ihop en vecka senare. Typ en plånbok som rasar ihop när man ska använda den första gången eller nåt. Det har hänt! Många gånger. Kanske hittar nån snygg bild på Chewbacca som jag kan köpa och sen sätta upp på ytterdörren "VARNING FÖR WOOKIE" ;)

Nu ska jag ut och powerwalka. Gud vad det låter bra. Saken är den att när jag powerwalkar så går det typ lika fort som när Agda 92 är ute och går. Men det känns bra och säga till folk. Typ "ja jag har ju varit ute och powerwalkat i en timme" låter ju bättre än "jaa jag gick två kilometer på en timme och halvvägs kom en sköterska och gav mig syrgas".
Vi hörs och ses! :)
/Chew

no inspiration

Har ingen inspiration så jag snodde ett frågeformulär från Cattis blogg! Sån är jag! :) Ska bli jätte intressant att svara på.. och ännu intressantare för er att läsa antar jag ;) Men lite såna inlägg får det faktiskt bli ibland. Love saker som är förtryckta (muhaha, double meaning) Here it goes!



Hur bor du: Ja det undrar jag också ibland.
Brukar du komma i tid: Njae det är väl kanske lite 50/50 
Hur lång är du: 171 cm
Kan du laga mat: Beror på vem man frågar...
Vad jobbar du med/pluggar du: Pluggar till socionom
Vad har du på dig just nu: En handduk på skallen och ett nattlinne
Har du någon fobi: Pfff fråga hellre vad jag inte har för fobi
Hade du en bra kväll igår: Haha jaa :) Vi fick ner Baelroc! woho!
Vilket är ditt senaste inköp: Kattmat
Din favoritdryck på morgonen: Loka päron
Var fick du dina senaste pengar ifrån: Försäkringskassan
Har du sovit i din egen säng inatt: Ja
Vad hade du sönder senast: Mitt hårband :( RIP
Vem snackade du med senast: Några på TS
Favoritdricka när du är riktigt törstig: Loka päron
Alkoholhaltig favoritdricka: Vin
När gjorde du senast något riktigt dumt: Ett tag sedan när jag slutade ta mitt kortison! Inte smart.
Saknar du någon just nu: Ja, min mamma 
Vad ska man göra för att få dig irriterad: När någon daltar med en
Någon jag stör mig på: Jerry Springer! Klarar fan inte av att se karln!
Intressen: Tv-spel, film och serier
Vad drack du senast :Loka Päron
Vill du ha barn: Vi får se
Längtar du till din nästa födelsedag: Nej.
Är du sugen på något nu: Ja en panodil
Hur många koppar kaffe dricker du en vanlig dag :0
Använder du hudkräm: Yess
Attraheras du av män med skägg: Ja om dom har lite. Inte som Gandalf
Micro-pop eller poppa själv: Nej tack till båda
Brukar du baka: Nej
Röstade du i det senaste valet: Ja
Är du nöjd med ditt liv som det är nu: Nej
Vilken låt lyssnade du senast på: Paranoid Black Sabbath
Vad tycker du är äckligt: Tvestjärtar!!
Har du pengar på mobilen: yess

Crap väder

Hej!
Idag regnar det massor! Vaknade vid 4 tiden för att det regnade så mycket och satt uppe till åtta innan jag kunde somna om igen. Jag är fortfarande lite krasslig, men tyckte det var dags att ta sig ut lite igår. Så jag åkte till Sörping och våldgästade kära Catti och hennes eminenta sambo Jonas :) Det var mycket trevligt, fast jag fick typ 700 myggbett när vi satt i deras trädgård :(

Jag började dagen med att trampa i gammal kattmat som nån av mina underbara ullkorvar hade placerat på hallmattan. Det splattade till ordentligt under foten kan jag säga. Sen ville stora katten gå ut i ösregnet. Så jag öppnade balkongdörren för att visa att det regnade. Men han sprang ut ändå! Så jag fick springa efter ut i nattlinne och helt barfota. Han kröp under trappan för att inte bli blöt så jag fick försöka krypa in under där jag också och hoppades att ingen granne såg. Jag blev dyngsur :( Både humör och kläder dvs.

Yess det var allt för nu. Händer inte så mycket när man är sjuk ;)
Tack för visat intresse :D
/Chewie

Sjuk :(

Hej!

Måste bara berätta hur otroligt lugnande det är att ha två katter som är fullständigt galna och vill gå ut när man ligger nerbäddad i sängen och inte orkar gå ett enda steg. Den lilla katten är dessutom hungrig hela tiden eftersom han är trött på att gå omkring så satsar han på att äta dygnet runt så han kan rulla omkring i lägenhet istället. Den stora katten vill vara ute hela tiden eftersom våra grannar är kedjerökare och Aeon (katten) tydligen är passiv rökare. Så trevligt är det här hemma när man är sjuk. 

Igår när jag inte kunde vare sig titta på TV eller sitta vid datorn kom jag och tänka på två grejer som hände i helgen. Man har mycket tid att tänka när man är sjuk. Båda får mig att bli rätt full i skratt faktiskt. Vet inte om det är kul i andras ögon, men here it goes.

Första händelsen:

Jag och Miia har precis blivit nerdragna från scenen och sitter i Dirty ducks tälts för att få med oss farsan och Helene för att visa vem kärringen var som hade gjort det. Då säger jag till pappa:

"Men alltså det är ju farligt för mig att ramla! Jag har ju ätit kortison så länge att jag utvecklat benbrist!!"

Malin som också sitter i tältet tittar upp från sitt vinglas och säger:

"Neej du Cissie, benbrist tror jag knappast att du har. Menar du benskörhet?"

Andra händelsen: 

Jag ska presentera mig för han som bestämmer över Dirty ducks i norrköping. På hans väst står det "Officer". Jag går fram och tar i hand och pratar lite med honom och så säger jag helt plötsligt:

"Är du officer alltså?" Och han nickar. "Det har jag också varit!" fortsätter jag. Han tittar frågande på mig. "Jaa, utbrister jag. I world of warcraft alltså". Han bara flinade åt mig.

Jaa så var det. Jag tycker båda händelserna är väldigt roliga, men det kan bero på att jag har feber och inte kunnat göra något annat än att ligga i sängen hela dagen igår. Jag försöker underhålla mig själv. Har fått tid av ultraljud av levern nu iaf! Den 2:e september ska jag dit. Samma dag som mamma skulle fyllt 52 :(

Men jag hoppas att det kommer gå bra. Är liiiite nervös faktiskt. Med tanke på att jag har benbrist menar jag ;)

/Chewie

Galen helg

Hej!

Det var Mc fest i helgen. I karstorp. Farsan var där med sitt gäng så jag tyckte att det var dax för mig att träffa de som han umgås så mycket med. Så jag drog med mig Miia och så åkte vi ut i fredags. Människorna där var supertrevliga och i farsans partytält var stämningen i topp. Vi gick runt och mingla och träffa nya människor hela tiden och det var asnice! :)
Jättebra band spelade på stora scenen och så fanns det ett pyttelitet hus som kallades för hönshuset. Där fick dom typ bara plats med en scen och en liten bar och ytan som man kunde stå/dansa på var typ 12 kvm. Och hela stället var fullt med galna tyskar och dansade och tjoade och hade allmänt trevligt. Där träffade jag världens roligaste kille. Han bara tog tag i mig och visade att jag skulle stå under en hylla som satt på väggen så att han kunde stå framför mig och se till att ingen av tyskarna ramlade in i mig. Jättebra tyckte jag och stod där och lyssnade på live musiken. Sen helt plötsligt så lyfte han upp mig på scenen! Eller ja, på en smal trappa som var jävligt högt upp precis innan scenen. Där jag var tvungen att hålla mig i en träbalk i taket för att inte ramla. Två minuter senare lyfter hans polare upp Miia bredvid mig. Så vi står där uppe och dansar och farsan står i publiken och diggar med sina vänner. Sen helt plötsligt tar en okänd kvinna tag i Miia och sliter ner henne från scenen. Och genom att göra det så ramlar jag också ner eftersom jag står längst ut på trappan. Fan vad vi dundrade i golvet!

Dagen efter (lördag) åker jag dit igen. För på lördagen skulle ACDC cover bandet spela och jag ville verkligen se dem. Vi tolv började de spela och när de har kört typ en låt så hoppar en kille upp på scenen. Frågan är ju vad fan han har där att göra överhuvudtaget. Han var typ yngre än mig och hade rastafari kläder på sig. Dom i bandet leder ju snyggt bort honom från scenen, men han stannar tydligen kvar i ytterkanten där han inte syns. Jag står rätt nära scenen med lite folk som är med i pappas klubb.
Helt plötsligt tar den där rastafari galningen sats och hoppar rakt ut från scenen och in i publiken. Den svarta skuggan på bilden visar snubben som är påväg rätt in i oss.

Så killen som står typ en halv meter från mig får rastafarin rakt i nyllet! Och han bara dunkar i den stenhårda marken med världens smäll. Jag blev verkligen jättechockad! Det såg otroligt otäckt ut. Rastafarin bara reser sig upp och försöker springa iväg. Men folk tar tag i honom och kastar iväg honom ut från området. Ambulansen kom jättefort och bandet tog ett uppehåll medan vi väntade på att killen som blivit facerapad skulle få hjälp.
Efter det kände jag att det var väl time att åka hem. Eller som Miias bror sa "Ett stagedive och du drar alltså?" Haha så sant :P När jag blir sädär skakis så tycker jag det är dags att åka hem och titta på TV'n istället för att uppleva saker first hand. Killen klarade sig bra btw. Han mådde tydligen bättre efter ett tag som tur var.

Overall så var helgen kanonbra och det var verkligen superkul att festa lite med pappa för en gångs skull :)
Folket var supernice och stämningen var verkligen kanon! Sen att man träffar på ett och annat rötägg gör man ju överallt. Men nu har jag iaf fått nog med drama så det räcker till nästa års fest ;)

/Chewie

Tankfull dag

/Chewie

Final Countdown

Tjo!
Hann inte med att skriva igår som några påpekade. Var hos min kära far och grillade lite, var och kolla på lägenhet samt var ute och åkte bil och lyssnade på jättehög musik och sjöng (eller vrålade) för full hals. Detta vrålande höll på i typ en timme eller nåt för idag är jag hes. Eller ja, hesare än vanligt i alla fall. Lyssnade på gamla låtar som Final countdown och Wind of change. Tycker faktiskt att de fortfarande håller måttet ;)
Det är så skönt att kunna dra på bilstereon med tanke på att jag just nu bor i hyresrätt och det är rätt lyhört. Härom veckan vaknade jag mitt i natten av att någon hosta. Och jag var ensam hemma! Lät som om det var någon typ ute i hallen som hade hostat. Så efter ca 4 minuter av mental övertalning vågade jag mig upp för att genomsöka lägenheten. Men det måste ha varit nån granne (thank god).

Funderade lite igår på det här med att leva i nuet. För när man tänker tillbaka till exempel på sin barndom och tycker att "jaa i trettonårs åldern då vi var ute på landet hela sommaren, DÅ var jag lycklig!". Men sen funderar man lite och inser att när man var mitt uppe i det så förstod man inte ens på att man var lycklig. The mind works in myserious ways!

Slänger in en bild på mig från igår då jag tyckte att jag skulle gå balansgång på ett vägräcke. Det varade inte så länge dock, med tanke på att jag knappt har balans nog att gå på plan asfalt ;) Men jag kan säga att jag kände mig som värsta stuntwoman när jag "gled" (ok jag var stel som en pinne och hade lite dödsångest) fram över vägräcket! Det var nästan att jag förväntade mig att det skulle komma en liten folkskara och peka och säga "wow kolla vad smidig den reumatikern är!". Eller ja, kanske inte då. Vet inte om jag fått tillräckligt med sömn så som jag svamlar. Ikväll blir det bio iaf. Ska ta med mig en loka päron igen men försöka att öppna den som en normal person och inte göra min petflaska till en fontän.
Vi hörs!
/Chewie (som nu är 6 kilo lättare än hon var för sex veckor sedan )

Inge Go-fika

Hej!

Idag har jag spenderat min tid med att springa omkring på Maxi och tro att man gör bra inköp eftersom det faktiskt står att man sparar pengar om man köper 2 eller 3 av en produkt istället för en. Jag är dock skeptisk. Sedan har jag städat och varit och kollat på nya spel till mitt älskade playstation. Men fixade Portal 2 istället och så har jag fixat det gamla kultspelet Rebel Assault II som jag spelade sönder i tretton års åldern. Nostalgi! :)
Så nu har jag lite att göra innan skolan börjar. För när den väl kommer igång kommer jag antagligen inte ha så mycket tid för spelande :(

Sen kom Catti hit och lyssnade på mig när jag satt och klagade på hur gammal jag blivit. När jag väl kommer igång så är det inte lätt att få tyst på mig. I know it.
Det blev ingen go-fika hos mig direkt. Mjölken hade till och med tagit slut så stackarn fick dricka svart äckel kaffe med klumpar i. Sån bra vän är jag. Så hade jag lagat ugnsbakad falukorv så det luktade gammal korv i hela lägenheten också. Och när vi gick ut på altanen så tyckte jag att det var för ljust och flydde in. Stackars Catti fick följa med in i korvlukten med sitt siraps-kaffe. Haha tack för att du orkade stanna gumman ;)

Annars finns inte mycket att skriva om just nu. Fortfarande kortisonfri, väntar på tid på ultraljud av levern och räknar dagarna tills skolan börjar. That's about it. Har faktiskt inte skadat mig själv idag eller råkat ut för nåt konstigt. Rekord :) Nae, nu ska jag fortsätta spela God of war och dricka Loka päron <3

/Chewie

Cave Canem

Hej!

Måste bara skriva om när den där hunden jagade in mig från altanen. Nu i efterhand kan jag skratta åt det, men just i det ögonblicket så var jag så jäääkla rädd. 

Jag hade precis släppt ut stora katten Aeon på altanen. Han går omkring därute i sele. Typ 5 minuter efter att jag släppt ut honom så hör jag världens kvinnoskrik utifrån. Självklart rusar jag ut! Det lät typ som om en ninja fått tag i en prom queen. På andra sidan gården står en mullig, kort tjej i rosa mysdress och vrålar rätt ut medan en stor brun hund jagar henne. Jag trodde fan inte det var sant. Det var nästan så att man bara stannade för att stirra om man verkligen såg rätt. Men eftersom Aeon låg i häcken och morrade så antog jag att hunden kunde få syn på honom när som helst. Så jag rusar ut för att få in honom. 

Självklart (SJÄLVKLART) slår jag i vattenkannan som är tom och hundfan vänder sig mot mig och bort från den mänskliga cupcaken som fortfarande gapar för full hals. Jag kopplar bort Aeon och rusar in med honom i famnen. Jag vågade inte ens vända mig om för att se var hunden var. Men när jag kommit upp på balkongen så såg jag i ögonvrån hur hunden precis kom in genom öppningen i häcken.

Saken är den att jag sett den där hunden fleeera gånger. Huset bredvid oss är ett LSS boende för människor med autism och diverse diagnoser. Och det är ett ungt par som bor där som har hand om den där hunden. Cupcaken tillhör det paret. 

Ja och i mitt händelselösa liv så var detta värsta grejen ju. Haha :) Jag vet inte om de fick tag i hunden sen eller inte. En granne kom ut på sin balkong och började skrika åt cupcaken att springa efter hunden. Men jag gick in och spelade Tv-spel istället :D

Short story

Hej!
Idag tänker jag inte skriva mycket. Har inte riktigt tid. Men jag hittade en jättebra text när jag satt och slö surfade häromdagen som jag kände att jag borde dela med mig av. Synd bara att jag inte kunde visa denna för min kära mor. Inte för att jag tror att hon hade gjort annorlunda med sitt liv om hon fått läsa detta, men jag tänkte på henne när jag läste det.

Ha en jättebra lördag nu! Det tänker jag ha iaf. Även fast jag redan fått en gaffel i foten och blivit jagad av en galen hund. But it can only get better.

/Chewie

Bye bye Steroids!

Hej!
Idag är min femte dag helt utan kortison och jag mår jättebra. Det är första gången jag är utan kortison helt på över 7 år. Känns jättebra faktiskt! Man går och ler hela tiden även fast vi inte haft något vatten på hela dagen. Så jag går och ler och luktar illa för jag har inte kunnat duscha än :P
Skulle ha träffat Cecilia idag, men inte så kul när jag inte ens kan tvätta mig i ansiktet innan man får besök. Eller tvätta av bordet i vardagsrummet och diskbänken i köket. Så därför har jag ägnat dagen åt att titta på diverse serier och installera Fable III!

Jag måste bara slänga ut en fråga som jag har gått och stört mig på ett bra tag nu:
"Har alla artister utom två plötsligt avlidit eller?"

Alltså så fort jag sätter på radion så är det antingen Robyn eller Pink dom spelar. Jag överdriver inte ens. I stort sättvarenda gång så är det nån av dessa "artister" som dom spelar sönder.
Och helt ärligt, Robyn? I min värld låter hon som en kastrerad tonårspojke som spenderat sin senaste vecka med att konsumera kaksmet. Pink går väl an, om dom bara inte spelade henne varannan sekund.
Och ja, detta är ett i-landsproblem! Men det finns ju så många bra artister att välja mellan. Varför spela sönder två. Och en sak till. Det finns en kille som sjunger typ "put your hearts in the air". Är det bara jag som ser framför mig hur kirurgen på kardiologen står och håller ett blodigt hjärta över huvudet med ett triumferade leende? Alltså vad är det för låttexter och för musik som spelas nu för tiden? Och visst, det var först nu jag kom och tänka på den där put your hearts in the air låten, så man kan väl säga att de spelar tre artister på radion. Jag ger mig ;)

/Chewie

Min gamla blogg

Hej igen!
Min gamla blogg gick inte att hitta. Har ju en ny dator nu och kommer inte alls ihåg vad jag hade för e-mail eller lösenord till den förra. Det var iof typ över ett år sedan jag skrev i den, men nu har jag helt plötsligt fått tillbaka suget! Och det beror på att jag ska börja skolan nu i augusti igen! *woho*
Känns som om livet kanske äntligen börjar igen. Har ju varit på paus i typ två år sedan jag slutade i Örebro och lämnade min underbara klass bakom mig.

Känns jättespännande att jag kom in på mitt förstahandsval! Enda som talar emot mig just nu är att jag har en cysta i levern som har gjort så mina leverprover är rätt dåliga. Ska på ultraljud snart och då ska det bestämmas om jag måste operera bort den eller inte. Jag hoppas verkligen på inte! Tänk om jag missar skolstarten bara för att min äckliga lever har bestämt sig för att onaturliga saker ska börja växa på den *försöker blänga på min lever*

Så nu går livet ut på att förbereda sig inför skolan. Känns skönt att ha något att se fram emot. Annars är dagarna så lika varandra när man bara går hemma och är sjukskriven.
Eller ja, om man är så klantig som jag är och har sån otur så kan man väl räkna med att få minst ett nytt blåmärke om dagen. Minst. På bara typ 3 veckor har jag lyckats kleta senap i hela håret när jag var på stan så jag fick gå hem igen, sprutat ner hela mig och killen som satt bredvid mig på Harry Potter premiären med loka päron, sprutat ner hela mig med loka päron igen två dagar senare då jag skulle öppna en i bilen och idag ramlade jag i Ågelsjön fullt påklädd. Kommer snart inte våga gå ut.

Miia och Catti ni får fan ta och pallra er hem snart! Segt och tråkigt utan er.
Vi ses och hörs! :)
/Chewie