Jag försökte låta bli att titta honom i ansiktet då han varannan sekund blinkade till jättehårt och inte kunde möta min blick. "Jävla tix han har" tänkte jag och försökte titta på allt annat utom hans konstiga ryckningar där han satt mittemot mig. "Om han fortsätter sådär och jag kollar för mycket lär jag också börja sitta och blinka som ett trasigt trafikljus när mötet är slut". Jag stirrade ner i pappret där han satt och antecknade. Utan mina glasögon ser jag knappt någonting alls. Jag blir typ överlycklig när vi åker förbi McDonalds och jag ser att det är ett M som sitter på skylten utanför.. Så jag låtsades se vad han skrev för att slippas dras med i hans tix ryckningar.
"Jaha Cecilia, men då skriver jag upp som mål här att vi ska ha ett möte med vården och arbetsförmedlingen. Och självklart också vi på försäkringskassan. Så du får så pass mycket uppbackning som behövs. Så får vi bedöma då hur mycket per dag som du kan arbeta."
Jag bet mig i underläppen och försökte urskilja vad han nyss kladdat ner på pappret. Stod det kaffe?
"Ja det kan du skriva upp om du vill. Men vården vet ju inte ens vad som är fel på mig än och jag har ju tid för koloskopi och gastroskopi den 7:e mars. Innan det vet man ju ingenting. Och när jag sedan fått svar och min reumatolog vet vad som är fel så jag ju börja i transferes och få mitt blod renat. Och då får man ju väldigt starkt cellgift och blir rätt sjuk i början. Så det lär ju ta några månader till minst. Så arbetsförmedlingen verkar ju lite onödigt".
Det stod nog inte kaffe. Vad hade kaffe att göra med att få till ett möte med arbetsförmedlingen? Han kanske satt och skrev sin inköpslista inför hemgång i och för sig. Jag försökte skärpa synen lite extra. "Mål att få tillbaka kaffe". Nej, det lät inte rimligt.
"Ja det förstår jag". Hans robotröst skar genom mina oerhört avancerade funderingar."Men jag sätter ändå 1:e april som mål".
Jag nickade sakta och tittade upp i hans trasiga trafikljusblick i en snabb sekund innan jag kom på mig själv och tittade ner på "kaffe" igen.
"Gör det om du vill. Men eftersom det kommer tas biopsier den 7:e mars och det tar mellan två och tre veckor för bara de att bli klara och sen ca 3 månader för cellgiftet att nå sin fulla styrka så känns ju 1:e april lite orimligt."
"Ja men jag skriver så i alla fall."
"Jaha".
Jag försökte att inte visa att jag tyckte att det han sa var helt idiotiskt, men tror inte jag lyckades så bra då hans trafikljusögon helt plötsligt stannade på en och samma färg och slutade blinka. Detta varade dock bara några sekunder innan han återgick till att vara sitt eget livs levande stroboskop igen.
Det tog 30 minuter för honom att sammanfatta mina intressen, mina fysiska begränsningar och min mentala hälsa. Det tog också 30 minuter för honom att tycka att jag den 1:e april ska vara beredd att skickas ut i arbete igen. Hm... Vissa dagar önskar man att man inte gick ur sängen.
