En reumatikers dagbok - Problematiken med att få ut en spindel ur lägenheten

10:33- Öppnar ögonen och inser att jag sovit för länge och att jag somnade om när klockan ringde vid sju så jag tog inte mina mediciner när jag skulle. Händerna känns som om någon fet unge kört över dem med en trehjuling. Jag vänder på mig och suckar och ... stirrar rakt in i ögonen på en GIGANTISK spindel! Ja alltså jag ser väl inte ögonen, men eftersom en spindel har massa ögon (tror jag??) så lär jag ha tittat in i något av dem.

10:35- Rusar ut i hallen. Fötterna hänger inte riktigt med så när jag skriver rusar så kan ni läsa det som raglar. Väl där ute funderar jag på varför jag sprang ut till hallen och inte till köket som är det rum jag måste ta mig till. Kommer på att spindeln kanske kommer hinna krypa iväg om jag inte skyndar mig på och då kommer jag tro att den överallt i hela lägenheten sen. Typ om jag går och lägger mig igen så är spindeln i sängen, sätter jag mig i soffan så kommer jag bli facerapad av en hårig och gigantisk best och om jag ska öppna skafferiet så har spindeln såklart tagit sig in i brödpåsen och håller på och sprider konstiga sjukdomar och lägger fem miljoner ägg.

10:37- Ute i köket och letar efter ett glas som inte väger 543 kg som mina ömma handleder orkar hålla uppe. Får tag i en liten pringlesburk och skriker "score!!" för mig själv ute i köket. Försöker skylla att jag pratar med mig själv på att jag tar värktabletter och kommer på att jag inte tagit nån än.. hm.. vi sparar det till ett annat inlägg.

10:40- Smyger (läs ramlar omkring för det är inte smart att böja på knäna när de inte orkar hålla ens vikt uppe) ut i rummet igen och spanar bort mot väggen där spindeln satt. Och Sture (ja han heter Sture nu och med tanke på hur stor han är skulle han behöva ett eget postnummer) sitter kvar!

10:42- Närmar mig långsamt och med grace och sätter pringlesburken över stället där han sitter. Sen får jag syn på mitt program över Psykiatrisk vecka som jag tar och sätter för hålet i pringlesburken. Sture är fångad!

10:44- Står och funderar på om jag kan släppa ut Sture i trappen lite snabbt bara så ingen granne hinner se mig. För då slipper jag ta på mig byxor. Känner inte riktigt att knäna och händerna orkar med det just nu. Ryggen börjar bete sig tjurigt också och jag funderar på om den imaginary feta ungen har varit och kört med trehjulingen där också. Det lär ju inte vara nån granne ute så här dags på en söndag. Och min sov t-shirt går ju nästan ner till knäna. Latheten vinner.

10:48-Har tagit mig ut i hallen med Sture och kastar snabbt upp dörren och tar bort psykiatriska veckan programmet och slänger ut honom i trappen och rusar sen tillbaka in i lägenheten. Jag gör ingen omskrivning här för jag var jääkligt snabb i vändningarna! Highfivar mig själv och går tillbaka till sängen för att sova.

En reumatikers dagbok - En typisk morgon

07:00 - Klockan ringer. Öppnar ögonen och försöker lyfta armarna. Ont som faaan. Tittar längtande bort mot kortisontabletterna och panodilen som står på databordet. Om jag bara hade varit en jedi. Då hade jag kunnat få medicinen att komma till mig. Vänder på mig och försöker undvika att känna efter hur ont jag har i fötterna.

07:15- Kissnödig. Så jävla onödigt! Då måste jag ju sätta ner fötterna i golvet :( Sätter mig sakta upp och svär lite för mig själv. Sen tar jag sats och ställer mig upp. Vinglar lite och släpar mig mot toaletten. Går ungefär som Ringaren i Notre dame. Känner mig extremt het där jag svärandes kommer in på badrummet. När jag sätter mig toan undrar jag hur fan jag ska komma upp igen.

07:30 - Medicinen tagen. Står i köket och försöker få upp min tetra med blåbärssoppa. Helt jävla omöjligt! Jag skruvar och skruvar och handleden tjurar ihop totalt. Fortsätter svära över hur de som gjort förpackningen är helt dumma i skallen medan jag besviket ställer in blåbärssoppan i kylen igen. Får tag i en Loka päron som helt plötsligt bestämt sig för att väga 67 kg och lägger ner den i väskan.

07:45- Vad är det för vits att ge en reumatiker hiss skräck? Är inte det lite ironiskt? Varje steg känns som om fötterna är ikörda i skor som är sju storlekar för små. Men åker jag hiss istället? Nee, det är ju onödigt -.-
Försöker gå med lätta steg över grusplanen på bakgården för att komma fram till min cykel. Inbillar mig att jag graciöst glider fram över stenarna, när jag i själva verket stapplar omkring som en blind nittioårig gubbe. Låser upp cykeln och ber en tyst bön om att jag kommer kunna hålla mig kvar den halva sekunden innan jag sätter mig på sadeln. Graciöst svingar jag mig upp på cykeln (nej så är det nog inte) och sätter kurs mot skolan.

08:00- Tittar tjurigt på den stirrande gubben i Västgötebacken som undrar vad det är för väsande ljud jag utstöter medan jag försöker hålla mig kvar på cykeln. Funderar på om det är syrebristen som gör att jag inte kan andas eller om det är min dåliga kondis. Går besviket av cykeln och leder den resten av vägen och försöker att väsa mindre när jag andas. Låter verkligen konstigt. Inget coolt väsande som typ Darth Vader. Snarare som någon som har kol.

08:11 - Kliver in i skolan och tackar gudarna för att vi har akademisk kvart. Hoppas inte att nån ser att jag går som Zorg i femte elementet. Går med små steg för att inte halta och det tar ca 5 minuter att gå sju meter fram till föreläsningssalen. Sen kan jag inte låta bli att bli lite stolt över mig själv. Jag vann kriget denna morgon också! :)

Omberg

Haft en jättebra helg faktiskt. Trots att man varit rätt sliten sen jag kom ut från sjukan. När jag var på US i onsdags och fick mitt nya cellgift så passade jag på och ta en kortisonspruta i mittenknogen på höger hand. Jag hade av nån anledning förträngt hur ont de sprutorna gör efteråt. Jag tror att det är för att jag är så stolt över att inte vara nålrädd längre att jag känner mig skitcool när jag slänger fram handen och säger lite nonchalant "nu kör vi". Och att jag inte ens rycker till när nålen går in i leden längre. Iskall är jag. Och trögare än trögheten själv. För efteråt när vi var påväg hem och bedövningen släppte så kändes det som om handen skulle brinna upp. Så nästa gång det blir snack om kortisonsprutor ska jag springa åt motsatt håll! Lession learned.

Lördagen var jag i Omberg och besökte Alvastra kloster och Ellen Keys stand. Bästa dagen på länge! Var så jäkla fint. Och jag som hatar skogen i vanliga fall. Kände mig inte ens anfallen av insekter när jag gick ner i Alvastra klosters små rum. Hade jag sett en tvestjärt hade jag nog sprungit dock. Men eftersom vi var på helig  mark och tvestjärtar är spawn of satan så kunde jag känna mig rätt säker :P

Har varit rätt dålig idag och vid ett tiden fick Birgitta köra mig till sjukan. Kunde inte cykla dit själv tyvärr. Men det kommer ta ca 3 månader för min nya medicin att fungera så det är bara och bita ihop.
För visst sätan kommer det bli bättre. Jag bara oozar optimism. För en gångs skull ;) Veckan blir full av plugg och skola som vanligt och sen i helgen är det rollspel som gäller! Lägger ut lite bilder från lördagen.

BB
/C

Personlig utveckling

Jag trodde att personlig utveckling var något som bara skedde utan att man uppmärksammade det. Helt plötsligt hade man plötsligt blivit erfaren och vis. Inte att man skulle dras genom nån sorts process av blod, svett och tårar. Visst välkomnar jag det, men samtidigt är det så otroligt känslosamt ibland. Jag känner verkligen att jag bara efter denna korta tid med min grupp har växt som person. Att jag idag (trots många protester och tårar) tog mig till skolan ser jag som en jättestor grej. När jag vaknade var mina fötter jättesvullna och jag kunde knappt gå. Jag hade ont i ryggen och klarade inte av att sätta upp håret för jag hade för ont i fingrarna. Men jag gick ändå och övervann smärtan! Ibland blir jag så stolt :) Man klarar alltid mer än vad man tror.

Och en påminnelse till mig själv: Tårar helar!
Haft en jättebra dag i skolan och lunchsällskapet var kanon! ;)
Visst, jag har en låååång väg att gå men det är skönt att kunna se ljuset i tunneln.
Att acceptera den man är med sjukdomar, kortison, ett krossat hjärta, en mycket nära relation med sin dator, osäkerhet inför framtiden, avsky inför matlagning, väldigt "speciell humor" och jättemycket bra folk och resurser omkring sig är jätteviktigt för mig! And I am getting there :) HOPE! Håll huvudet högt och bli glad för det lilla. Idag såg jag Yoda IRL. Värsta grejen ju :D
/C

You might win one battle
But know this:
I will win the fucking war!

From hell and back

En sak som jag tycker är konstig är att när man hamnar på sjukhus, oavsett om man lyckas sova eller inte, så laddar man batterierna. Både fysiskt och psykiskt. När man först kommer in så känner man sig som världens mest ensamma människa i hela världen och mår inte alls bra. Men sen börjar sms:en komma och folk skriver på FB och verkligen visar att de bryr sig och finns där. Det är den bästa känslan i hela världen. Jag har verkligen jättebra folk omkring mig och jag är så otroligt glad att ni finns <3
Har haft en rätt kass inställning på sista tiden, men nu känns det som om jag fått ny energi och mår rätt bra igen. Ska få ny medicin och nu kanske jag kan hänga med i skolan också! :) Måste säga att min grupp är väldigt tålmodig med mig (som aldrig är där).

Jag har ju känt rätt länge att jag skulle hamna på sjukan. Läkaren har ju ringt om mina dåliga provsvar och jag har fått mer och mer vaskuliter. Så jag spelade min sista raid i wow för ett tag sen och drack alkohol för sista gången på länge i lördags. Så en stressfri environment, lite mer litteraturläsning, lite nya ps3 spel och lite mer kortison så är jag snart på benen igen! :) Lite mer sena kvällar på skype också måste jag tillägga. Moar roliga youtube klipp! :D

Iaf sjukhusvistelsen gick rätt fort. Delade först rum med en äldre kvinna (hon var typ 100) som hade kol. Så hon hostade och spydde typ hela tiden. Sen fick hon svårt att andas och ringde på alarmklockan så folk kom springande med syrgas och grejer åt henne. Så jag sov inte en blund den natten. Nästa dag blev jag flyttad till ett rum med två andra patienter. Båda var män... och båda var njurpatienter. Den ena sprang omkring med en kateter hängandes eftter sig och jag visste inte riktigt vart jag skulle titta. Det fanns ju inga draperier liksom. Så jag hämtade manualen till en EKG maskin och satte mig och läste. Till Gösta (ja jag kalla honom det) och hans kateter hade lämnat rummet. Blev utskriven igår och varje gång man lämnar stället är man överlycklig! Jag sprang och pussade på löv och grejer (inga som fallit av träden dock) och tackade gud. Yess, så var det faktiskt. Sen åkte jag till Burger king och vräkte i mig diverse onyttigheter :D

Så ja. nu känns det mesta ok igen! :) Och i helgen blire rollspel med älskade gänget. Var länge sen nu!
Vi ses och hörs!
/Chew