Alltså det finns så mycket att skriva att jag absolut och hur lätt som helst skulle kunna slänga ihop en jäkla novell på en pisskvart :PMen jag ska försöka begränsa mig. Jaha då är man utskriven för tredje gången och har en massa mediciner och dietlistor och skumma grejer med sig hem. Jag har med mig nya erfarenheter också! Ja för fan, jag är nu två gastroskopier rikare och magsmärtor i mängder har jag fått uppleva. Det är tur att värktabletter finns och faktiskt fungerar.
Angående gastroskopin så är det bökigt och jobbigt och av någon anledning envisas läkaren med att prata med en när man ligger där och försöker anstränga sig för att fortsätta andas. Ungefär som man uppfattar ett enda ord som denna vitklädda människa säger då liksom. Nej man kommer knappt ihåg någonting efteråt och då tog jag inget lugnande eller bedövningsmedel. Man är bara så jävla fokuserad på att fortsätta andas och stå ut att man blockerar ut allt. Så det är inget jag kan rekommendera, men inte heller något som man dör av. Jag hade ju inte magsår iaf, utan har bråck på övre magmunnen, inflammation i matstrupen och magsäcken. Så varje gång man käkar är det som om man råkade röra ner lite frätande svavelsyra i maten. Bara av misstag sådär.
Återhämtningen kommer ta tid och det har inte läkt klart än så nu ska jag äta var tredje timme och man får bara äta lite. Men på min dietlista står det klart och tydligt "OSTKAKA OCH TUNNA PANNKAKOR MED SYLT". Jag blir så glad! :) Men nu är jag iaf hemma igen och denna gång hoppas jag att jag ska få stanna hemma och inte läggas in en fjärde gång. Tack alla ni som ställt upp, hälsat på och funnits där. Ni är bäst och jag hade inte klarat mig utan er. Ni vet vilka ni är <3
Hejsan!
SvaraRaderaRåkade hitta din blogg av en slump och började läsa. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Jag är 26 år och själv åkt in och ut på sjukhus i sju års tid och har blivit opererad i lungan sju gånger. Har någon form av okänd vaskulär sjukdom och går också och tuggar på dom där arma kortisontabeltterna. Cellgifter är det senaste nya i min behandling. I somras när jag var inlagd på sjukhus började jag också blogga om mitt liv och min sjukdom. Adressen är lunganistormen.blogspot.com ifall du är intresserad.
Tycker det är jätte starkt av dig att du orkar vara positiv och verkligen kämpar för att inte låta sjukdomen ta över livet allt för mycket.
Jag hejar på dig! :)
Åh jag var inne och läste din blogg. Jag kan säga att jag verkligen känner igen mig i mycket. Speciellt den där incidenten på K-mark med den där mannen. Jag är lika dan nu för tiden. Vågar knappt vara ute själv när det är mörkt. Tror det är för att man känner sig så otroligt försvagad av sin sjukdom och jag känner mig alltid utsatt. Tycker du skriver otroligt fint och rakt från hjärtat! Fortsätt kämpa och du; snart kommer vi komma tillbaka till det "riktiga" livet! :)
SvaraRadera