Välkommen tillbaka kära ledvärk

Igår morse vaknade jag med värk i varenda led. Precis som förr i tiden.
Jag försökte graciöst ta mig ur sängen utan att kvida alltför mycket och gick och tog en lång och varm dusch. Innan smällde jag i mig en panodil och låtsades att det var botemedlet mot ledgångsreumatism. Kände mig lite bättre efteråt och kunde fixa frukost utan att klaga alltför mycket. Kommer knappt ihåg att jag hade det så här varje dag förut. Ont i lederna i minst en timme varje morgon. Svårt att gå, svårt att hålla i saker och ofta kunde jag inte ens bre min egen macka eller hålla i en full mugg. Jag vill verkligen inte bli så igen. Men min reumatolog vägrar sätta in någon behandling mot min ledångsreumatism och min SLE medan det här i magen fortfarande är outrätt. Så jag antar att jag får acceptera att det kommer bli en liten uppförsbacke framöver. Jag blir bara så jävla ledsen! Jag är ju van vid att kunna diska, bära saker, laga mat, bre en macka och dricka te ur jätte tunga och stora glas. Varför får man alltid lite panik när man börjar bli dålig igen? Borde man inte vara van?
Typ som att välkomna en gammal vän tillbaka. "Hej kära ledvärk, kom och fortsätt skapa erosioner i mina leder och göra mig svag och eländig".
Sen vill jag ju inte gå och gnälla jämt heller. Därför jag har en blogg ;) Är ju faktiskt inte riktigt så här gnällig IRL kan jag säga. Hoppas jag i alla fall. Eller intalar jag mig själv kanske man ska säga.
Men visst är jag orolig och rädd. Svårt att sätta ord på det. Men det känns som om livet står still och man vågar knappt planera nåt för man bara väntar på att nästa smäll ska komma.
Idag har det tagit 2 timmar att bara kunna ta sig ur sängen och det var lääänge sedan det var så. Jag får helt enkelt vara tacksam över tiden jag fått må helt ok och sakta men säkert vänja mig in i detta igen. I can do it!
*peppar mig själv*
Over and out!

Överkänslighet

Hej! Jag uppdaterar rätt sällan nu för tiden känns det som. Men någonstans där inom mig finns självdisciplinen och ibland kommer ett inlägg upp igen. Som nu. I onsdag hade jag en jättejobbig dag. Jag trodde inte att det skulle vara särskilt jobbigt för jag hade tid på morgonen vid tio att komma och göra en magnetröntgen av tunntarmarna. Jag skulle vara där en timme innan för att dricka 1,5 liter kontrast. Ok tänkte jag, det blir nog inga problem. Niklas är med och håller min hand och tur är det. För när vi kommer fram får jag höra att det är en tunnel som jag ska in i! Och vadå tänker ni säkert, men jag har klaustrofobi och åker helst inte ens hiss. Men jag biter ihop och försöker le när jag börjar bälga i mig kontrastvätskan. Efter en timme har jag äntligen lyckats få i mig allt och tro mig när jag säger att det skvalpade i magen. Det var typ som om en finlandsfärja skulle kunna åka omkring därinne. Sen fick jag komma in till själva kameran (läs otäcka tunneln!) och där väntade en sköterska som skulle sätta en kanyl i armen på mig där de skulle spruta in kontrast. Eller ja, det var vad jag trodde i alla fall. "Maskinen låter lite grand så du ska få hörlurar på dig med radio i. Är det någon speciell radiostation du vill lyssna på?" undrade sköterskan medan hon uppgivet försökte få in infarten i min arm. Hon lyckades dock efter tre försök så båda kunde andas ut. "Ja sätt på P1 tack" svarade jag och tänkte att det kunde ju vara bra och kanske uppdatera sig lite om världen om undersökningen tog mellan 30 min och en timme och man var tvungen att ligga helt stilla hela tiden.
"Nu måste du lägga dig på magen så ska vi slå in dig i lite grejer så du ligger helt stilla".
Jag kände hur klaustrofobin gjorde sig påmind, men la mig tillrätta på magen och lät henne slå in mig i diverse tyg eller nåt.
"Kommer du kunna höra mig hela tiden?" undrade jag innan hon skulle skjuta in mig i tunneln.
"Jadå hela tiden" svarade hon likgiltigt. "Nu skjuter jag in dig då" sa hon efter att hon tryckt på mig ett par hörlurar på skallen och in åkte jag. Jag blundade hela tiden.
Sen gick världens högsta ljud igång. Det lät högre än ett brandalarm och jag vart livrädd. Det var väl fan inte meningen att det skulle låta så här?
"Hallå?!" vrålade jag där jag låg invirad i tunneln. "Är det någon där? Ska det låta så här?"
Inget svar. Jag kände hur paniken kom. Tänk om det faktiskt var ett alarm av något slag och jag låg i tunneln helt utsatt och kunde inte röra på mig.
"Hallå??" Jag hörde verkligen hur ynklig jag lät.
Efter ca en minut svarade en röst.
"Jag sa ju att det skulle låta lite grand. Det är därför du har hörlurar".
"Jaha men jag hör inte ett skit av vad dom säger på P1 om det ska låta sådär. Du får sätta på nån kanal med musik om det ens ska vara lite värt det"
Hon satte på Rix FM och så tog dom första bildserien. Alltså ljudet var så högt och otäckt att jag knappt kunde tänka. Bildserien tog ca 4 minuter och jag trodde verkligen jag skulle bli knäpp. Jag försökte tänka på allt bra i mitt liv för att hålla mig lugn.
Sen kommer en annan sköterska in och ska ge mig nåt i infarten i ådran. "Nu ska du få lite tarmavslappnande"
"Jaså" sa jag "är du säker på att jag ska ha det?"
Jag hade ju inte fått någon information om att jag skulle få det under undersökningen.
"Ja" svarade hon och sprutade in det i slangen som gick in i min ven.
"Är det några biverkningar på det?"
"Ja man får dimsyn. Men den går bort sen".
Så gick hon. Jag fick hjärtklappning så in i tusan och kunde knappt andas. Så jag la ner huvudet på kudden och försökte fokusera på andetagen. Jag kände mig jättedum, men ljudet, tunneln och skum medicin rätt in i venen gjorde mig verkligen uppskakad.
Sen var det fler bildserier och det där jäääävla höga ljudet och så fick jag mer tarmavslappnande i venen. Sen när det var klart så stapplade jag ut i väntrummet i min snygga gröna sjukhussärk och in på toan för att kräkas upp all kontrast. Jag såg i stort sätt ingenting för allt bara flöt ihop och jag mådde otroligt illa.
Men det var i alla fall över.
"Du kör väl inte bil?" frågar sköterskan när jag kommer in igen för att ta ur nålen.
"Nej" svarar jag trött och går för att försöka ta mig mina kläder.

Väl ute i sjukhusets korridorer försöker jag hitta en kräkpåse som brukar finnas lite varstans men hittar inget. Ringer Niklas för att se vad han gör och då visar det sig att han har stått och väntat på mig utanför sjukhuset i över en halvtimme. Gulligast i världen <3 Så han kommer och möter mig och leder mig eftersom jag knappt ser nåt.
"Jag gör hellre en gastroskopi" mumlar jag mot hans jacka när han kramar om mig.
Jag vet inte riktigt vad man ska säga, och det finns säkert hundra andra undersökningar som är en miljon gånger värre. Jag brukar inte vara känslig, men det där var verkligen helt sjukt jobbigt. Hade ont i magen hela dagen sedan och mådde jätte illa. Kunde inte äta något förrän vid sex på kvällen och sov i stort sätt hela dagen. Jag var gnällig och ynklig. Men nu är det i alla fall gjort som sagt :) Nästa sak som står på schemat är koloskopi och sen är jag färdigutredd. En sak i tiden. Ett andetag i taget.

Over and out :)

Vilken skillnad

Tänk vad tjurig man kan vara när man är sjuk. Jag blir gnällig och trött när jag har värk och stör mig på saker som jag inte ens lägger märke till när jag är frisk. Och det är så skönt att kunna ha kul med mina brorsbarn igen. William och jag har alltid haft jätteroligt enda sen han var en liten bebis. Och det är så skönt att inte bara sitta och säga "Faster är lite sjuk nu, faster har ont" och vara allmänt gnällig hela tiden. Nu orkar jag vara mig själv igen och det känns jätteskönt. Cornelia och jag hade en jättefin jul ihop och hon är också världens sötaste unge. Jag har verkligen tur som har så fina syskonbarn och det är skönt att passa på att umgås med dom när jag nu mår bra. Den 17:e får jag ju reda på vilken ny medicinering jag ska börja med och hur biverkningarna kommer bli och så vidare. Så det är bäst att passa på.

Igår var det 3 år sedan min mamma gick bort. Så jag och Niklas var uppe vid graven på kvällen och tände ett ljus för henne. Känns jätte konstigt att hon faktiskt levde för lite mer än 3 år sedan. Känns som mycket mycket längre tid har gått. Men det var en fin dag igår i alla fall. Jag fick vara med Niklas och Wille och titta på när de spelade lite tv spel och sen lagade Niklas världens godaste mat till mig. Kvällen slutade inget vidare då jag fick frossa och blev genomförkyld, men med tanke på hur dagen va innan så är det en petitess.

Ta vara på dagarna som ni mår bra och umgås med de som betyder mycket. Skönt att ha energi att ge för en gångs skull :)
/C

Sköt ditt och skit i andra

Har haft en jättemysig helg verkligen. Varit ute i valdemarsvik och hälsat på Niklas föräldrar. Så otroligt skönt att få komma ut i skogen ibland. Det är en helt annan luft där. Och så satt vi spelade TP vid brasan, vilket jag tycker är extremt hög mysfaktor. Och att jag och Niklas vann 2 gånger gjorde inte saken sämre ;) Kort och gott var det supernajs och skönt att komma ut lite. Sen att jag typ började svära som en borstbindare när jag stod och borstade tänderna för det kom en fågel och satte sig precis utanför fönstret och skrämde skiten ur mig är ju en annan sak. Ett betongbarn blir rädd för sådant ;)

En sak jag tänkt på är att folk är så otroligt engagerade i konstiga saker. Om ni istället sköter ert eget och bryr er om det NI gör så ska ni se att ni blir mycket lyckligare människor. Sen jag låg inne tar jag vara på varje dag och jag bryr mig verkligen inte ett skit om vem som umgås med vem eller snackar om vem. Jag bryr mig om mina nära och kära och de som förtjänar att vara i mitt liv. Precis som jag förtjänar att vara i deras liv. Ni som går omkring och är bittra och gnäller över allt kommer sluta som väldigt ensamma människor. Att tro att man själv är så viktig och i centrum av universum är bara superdumt. Specieltl i den här åldern. Tänk på det. Livet är skört och ni är dumma i skallen som lägger ner tid på skitsaker.

En annan viktig sak som jag lärt mig denna helg är att David Bowie ibland klädde sig som om han var sin egen mormor! Tänk på det ni ;)
/C

:)

Jag mår faktiskt bra och det känns underbart. Trodde man inte för typ tre veckor sedan. Men livet går åt rätt håll och jag orkar gå, ta hand om mitt hem och träffa de underbara människor jag har omkring mig. Så inget gnällinlägg denna gång. Bara bra saker :) Kortison är jobbigt och jag har svullnat i ansiktet, men jag mår bra och jag kan andas ut. Kanske börjar bli mig själv igen. Visst har jag dagligen ont i magen, men det är ok. Det kan jag leva med. Ledvärk och magvärk säger jag bara "Bring it on" till. Om det inte blir värre det vill säga. Får ju inte vara för kaxig :P Men det är ok just nu så länge jag slipper sjukhuset.
Har fått tid för magnetröntgen så det ska bli skönt att få det gjort. Ligga still i en timme ska bli intressant. Men bra att det görs i alla fall. Nu ska jag gå och laga fiskgratäng och känna mig duktig.

Så kort och gott så är jag rätt lycklig :)