Jag trodde att personlig utveckling var något som bara skedde utan att man uppmärksammade det. Helt plötsligt hade man plötsligt blivit erfaren och vis. Inte att man skulle dras genom nån sorts process av blod, svett och tårar. Visst välkomnar jag det, men samtidigt är det så otroligt känslosamt ibland. Jag känner verkligen att jag bara efter denna korta tid med min grupp har växt som person. Att jag idag (trots många protester och tårar) tog mig till skolan ser jag som en jättestor grej. När jag vaknade var mina fötter jättesvullna och jag kunde knappt gå. Jag hade ont i ryggen och klarade inte av att sätta upp håret för jag hade för ont i fingrarna. Men jag gick ändå och övervann smärtan! Ibland blir jag så stolt :) Man klarar alltid mer än vad man tror.
Och en påminnelse till mig själv: Tårar helar!
Haft en jättebra dag i skolan och lunchsällskapet var kanon! ;)
Visst, jag har en låååång väg att gå men det är skönt att kunna se ljuset i tunneln.
Att acceptera den man är med sjukdomar, kortison, ett krossat hjärta, en mycket nära relation med sin dator, osäkerhet inför framtiden, avsky inför matlagning, väldigt "speciell humor" och jättemycket bra folk och resurser omkring sig är jätteviktigt för mig! And I am getting there :) HOPE! Håll huvudet högt och bli glad för det lilla. Idag såg jag Yoda IRL. Värsta grejen ju :D
/C
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar