Kanske är dags..

Kanske är dags att försöka ta sig i kragen, dra upp sig själv ur leran och börja andas igen.
Jag vet att jag gjorde något som jag aldrig tidigare gjort när jag låg inlagd på sjukhuset den fjärde omgången. Jag gav upp. Jag famlade efter någon liten låga inom mig som fortfarande brann med hopp och lite styrka och hittade... ingenting. Det var helt tomt. Det var mörker. Och det var jättehemskt.
Så sedan jag kom hem finns den där känslan av total hopplöshet kvar. Men det börjar bli bättre nu. Jag har gjort lite ändringar i mitt liv. För när man tror att man aldrig ska bli bra så börjar man katogarisera sitt liv och analysera relationer man har till folk. Vilka är viktiga, vilka finns där för en, vilka älskar man och så vidare. Nu i efterhand kan jag tycka att det är nyttigt, men shit vilket helvete det är när man ligger där i sin sjukhussäng och inte har fått behålla någon mat på ca en vecka. Man har ett näringsdropp och ett värkmedicin dropp som svider i armen och man orkar knappt lyfta upp huvudet från kudden. Man är rädd, trött, utmattad, uppgiven och totalt nere i något ändlöst mörker. Och mitt i allt ska man försöka bringa ordning i de relationer man har till folk. Kanske inte bästa stunden att göra det på, men det går inte att hejda.

Men nu börjar saker och ting lugna ner sig igen. Jag fick ett sjukintyg där det står att det inte är säkert att jag kommer få tillbaka min arbetsförmåga någonsin och att min sjukdomsbild är jättekomplicerad och att det kommer ta lång tid att utreda och hitta någon medicinering som fungerar. Jag vet ju att det är så, men jag blir ändå otroligt ledsen när jag läser det. Att se det så där svart på vitt. För jag har hela tiden tankar om att jag vill tillbaka till skolan och jag har så mycket att ge. Men egentligen har jag väl inte mycket alls att komma med när jag knappt orkar gå och slänga soporna själv. Det är lätt att lura sig själv.

Men jag har bra folk omkring mig. Jag är så otroligt glad för det. Jag har folk att ringa när jag inte orkar ta mig ur soffan. Folk som kommer och sitter hos mig och godtar mig för den jag är. Människor som ställer upp och som jag kan vara hos när jag inte orkar med mig själv. Det är verkligen något att vara tacksam över. Och jag är så otroligt rädd om er! Ni vet vilka ni är. Ni gör mitt liv värt att leva <3