Välkommen tillbaka kära ledvärk

Igår morse vaknade jag med värk i varenda led. Precis som förr i tiden.
Jag försökte graciöst ta mig ur sängen utan att kvida alltför mycket och gick och tog en lång och varm dusch. Innan smällde jag i mig en panodil och låtsades att det var botemedlet mot ledgångsreumatism. Kände mig lite bättre efteråt och kunde fixa frukost utan att klaga alltför mycket. Kommer knappt ihåg att jag hade det så här varje dag förut. Ont i lederna i minst en timme varje morgon. Svårt att gå, svårt att hålla i saker och ofta kunde jag inte ens bre min egen macka eller hålla i en full mugg. Jag vill verkligen inte bli så igen. Men min reumatolog vägrar sätta in någon behandling mot min ledångsreumatism och min SLE medan det här i magen fortfarande är outrätt. Så jag antar att jag får acceptera att det kommer bli en liten uppförsbacke framöver. Jag blir bara så jävla ledsen! Jag är ju van vid att kunna diska, bära saker, laga mat, bre en macka och dricka te ur jätte tunga och stora glas. Varför får man alltid lite panik när man börjar bli dålig igen? Borde man inte vara van?
Typ som att välkomna en gammal vän tillbaka. "Hej kära ledvärk, kom och fortsätt skapa erosioner i mina leder och göra mig svag och eländig".
Sen vill jag ju inte gå och gnälla jämt heller. Därför jag har en blogg ;) Är ju faktiskt inte riktigt så här gnällig IRL kan jag säga. Hoppas jag i alla fall. Eller intalar jag mig själv kanske man ska säga.
Men visst är jag orolig och rädd. Svårt att sätta ord på det. Men det känns som om livet står still och man vågar knappt planera nåt för man bara väntar på att nästa smäll ska komma.
Idag har det tagit 2 timmar att bara kunna ta sig ur sängen och det var lääänge sedan det var så. Jag får helt enkelt vara tacksam över tiden jag fått må helt ok och sakta men säkert vänja mig in i detta igen. I can do it!
*peppar mig själv*
Over and out!