Överkänslighet

Hej! Jag uppdaterar rätt sällan nu för tiden känns det som. Men någonstans där inom mig finns självdisciplinen och ibland kommer ett inlägg upp igen. Som nu. I onsdag hade jag en jättejobbig dag. Jag trodde inte att det skulle vara särskilt jobbigt för jag hade tid på morgonen vid tio att komma och göra en magnetröntgen av tunntarmarna. Jag skulle vara där en timme innan för att dricka 1,5 liter kontrast. Ok tänkte jag, det blir nog inga problem. Niklas är med och håller min hand och tur är det. För när vi kommer fram får jag höra att det är en tunnel som jag ska in i! Och vadå tänker ni säkert, men jag har klaustrofobi och åker helst inte ens hiss. Men jag biter ihop och försöker le när jag börjar bälga i mig kontrastvätskan. Efter en timme har jag äntligen lyckats få i mig allt och tro mig när jag säger att det skvalpade i magen. Det var typ som om en finlandsfärja skulle kunna åka omkring därinne. Sen fick jag komma in till själva kameran (läs otäcka tunneln!) och där väntade en sköterska som skulle sätta en kanyl i armen på mig där de skulle spruta in kontrast. Eller ja, det var vad jag trodde i alla fall. "Maskinen låter lite grand så du ska få hörlurar på dig med radio i. Är det någon speciell radiostation du vill lyssna på?" undrade sköterskan medan hon uppgivet försökte få in infarten i min arm. Hon lyckades dock efter tre försök så båda kunde andas ut. "Ja sätt på P1 tack" svarade jag och tänkte att det kunde ju vara bra och kanske uppdatera sig lite om världen om undersökningen tog mellan 30 min och en timme och man var tvungen att ligga helt stilla hela tiden.
"Nu måste du lägga dig på magen så ska vi slå in dig i lite grejer så du ligger helt stilla".
Jag kände hur klaustrofobin gjorde sig påmind, men la mig tillrätta på magen och lät henne slå in mig i diverse tyg eller nåt.
"Kommer du kunna höra mig hela tiden?" undrade jag innan hon skulle skjuta in mig i tunneln.
"Jadå hela tiden" svarade hon likgiltigt. "Nu skjuter jag in dig då" sa hon efter att hon tryckt på mig ett par hörlurar på skallen och in åkte jag. Jag blundade hela tiden.
Sen gick världens högsta ljud igång. Det lät högre än ett brandalarm och jag vart livrädd. Det var väl fan inte meningen att det skulle låta så här?
"Hallå?!" vrålade jag där jag låg invirad i tunneln. "Är det någon där? Ska det låta så här?"
Inget svar. Jag kände hur paniken kom. Tänk om det faktiskt var ett alarm av något slag och jag låg i tunneln helt utsatt och kunde inte röra på mig.
"Hallå??" Jag hörde verkligen hur ynklig jag lät.
Efter ca en minut svarade en röst.
"Jag sa ju att det skulle låta lite grand. Det är därför du har hörlurar".
"Jaha men jag hör inte ett skit av vad dom säger på P1 om det ska låta sådär. Du får sätta på nån kanal med musik om det ens ska vara lite värt det"
Hon satte på Rix FM och så tog dom första bildserien. Alltså ljudet var så högt och otäckt att jag knappt kunde tänka. Bildserien tog ca 4 minuter och jag trodde verkligen jag skulle bli knäpp. Jag försökte tänka på allt bra i mitt liv för att hålla mig lugn.
Sen kommer en annan sköterska in och ska ge mig nåt i infarten i ådran. "Nu ska du få lite tarmavslappnande"
"Jaså" sa jag "är du säker på att jag ska ha det?"
Jag hade ju inte fått någon information om att jag skulle få det under undersökningen.
"Ja" svarade hon och sprutade in det i slangen som gick in i min ven.
"Är det några biverkningar på det?"
"Ja man får dimsyn. Men den går bort sen".
Så gick hon. Jag fick hjärtklappning så in i tusan och kunde knappt andas. Så jag la ner huvudet på kudden och försökte fokusera på andetagen. Jag kände mig jättedum, men ljudet, tunneln och skum medicin rätt in i venen gjorde mig verkligen uppskakad.
Sen var det fler bildserier och det där jäääävla höga ljudet och så fick jag mer tarmavslappnande i venen. Sen när det var klart så stapplade jag ut i väntrummet i min snygga gröna sjukhussärk och in på toan för att kräkas upp all kontrast. Jag såg i stort sätt ingenting för allt bara flöt ihop och jag mådde otroligt illa.
Men det var i alla fall över.
"Du kör väl inte bil?" frågar sköterskan när jag kommer in igen för att ta ur nålen.
"Nej" svarar jag trött och går för att försöka ta mig mina kläder.

Väl ute i sjukhusets korridorer försöker jag hitta en kräkpåse som brukar finnas lite varstans men hittar inget. Ringer Niklas för att se vad han gör och då visar det sig att han har stått och väntat på mig utanför sjukhuset i över en halvtimme. Gulligast i världen <3 Så han kommer och möter mig och leder mig eftersom jag knappt ser nåt.
"Jag gör hellre en gastroskopi" mumlar jag mot hans jacka när han kramar om mig.
Jag vet inte riktigt vad man ska säga, och det finns säkert hundra andra undersökningar som är en miljon gånger värre. Jag brukar inte vara känslig, men det där var verkligen helt sjukt jobbigt. Hade ont i magen hela dagen sedan och mådde jätte illa. Kunde inte äta något förrän vid sex på kvällen och sov i stort sätt hela dagen. Jag var gnällig och ynklig. Men nu är det i alla fall gjort som sagt :) Nästa sak som står på schemat är koloskopi och sen är jag färdigutredd. En sak i tiden. Ett andetag i taget.

Over and out :)